Innehållsförteckning: Inledning Är människan ett Intet ? Vad har medvetandet och ond tro gemensamt ? Vad vill Sartre säga om”existentialismen är en humansim” ? Vad menas med ”Existensen föregår essensen” ? Varför anvarar jag för andra då jag gör ett eget val ? Feghet Vad menas med att ”vi är dömda till frihet” ? Hjälper jag min vän genom att döma henne moraliskt? Självbedrägeri Sanning INLEDNING Jag har valt att fördjupa mig inom existentialismen men framförallt Sartres teori om den. Sartre var under en tid den mest kända existentialisten. Jag kommer att fördjupa mig mest på den tidiga Sartre och hans syn på Intet, frihet, existentialismen är en humansim och Existensen föregår essensen med mera. Sartres existentialism inriktar sig på människan och hennes situation i världen. Det är både ett filosofiskt system, en psykologisk teori samt en etik. Jag har använt mig en bit av internet men mesta dels av låneböcker. Jag ville skriva om just Sartre eftersom jag själv tycker och tänker ungefär som honom. Hans teori är intressant men kanske lite komplicerat. Jag fick verkligen titta ett ordentligt titt i ordboken för att kunna förstå vissa ord. Mina åsikter har jag använt mig av mina erfarenheten, men jag håller ganska mycket med existentialsimen. För mig är filosofi ett intressant område men jag måste erkänna att den är också krånglig, man måste verkligen sätta sig in i den för att förstå dess betydelse. Källförteckning Jean-Paul Sartre ”Existentialsmen är en humanism 1964 Filosofisk läsebok Del 2: Från Kant till Sartre-Antologi av Teddy Brunius 1973 Jean-Paul Sartre ”Kolonialism och revolution, samtidshistoriska studier 1956-1970, 1971 Är människan ett intet ? Enligt Sartre är människan ett stort intet. Hon har mål och förväntningar men de finns inte utan är just intet. Det som vi har här och nu är varande, men framför oss ligger ett intet som vi kan fylla med vad vi vill. Allt som vi vill bli men inte är, d v s att om jag t e x har en dröm om att bli artist men är egentligen bara försäljare så innebär det att jag strävar efter att vara en producent och försöker t o m vara det fastän jag inte är det. Hur jag är, skulle kunna beskrivas som frånvaro av producent. Sartre uttrycker detta som "Vi är inte det vi är, utan är det vi inte är". Människan har en strävan att vara sig själv, men det är omöjligt . Sartre tycker att vi befinner oss alltid i ett intet och att vi äger ett medvetande och en frihet som dömer oss till att aldrig bli något konstant. Tomheten har en avgörande roll som skapar ett samband mellan medvetandet och friheten. Om det finns någonting som kan likna ett mål i våra liv så är det att bli medvetet om vår egen frihet. Vad har medvetandet med ond tro att göra ? Freud lät det omedvetna kunna ljuga och lura det medvetna. Men för Sartre har vi endast ett medvetande och därmed kan vi inte ljuga för oss själva eftersom man inte kan få sig själv att tro något som man egentligen vet är fel. Freud som släppte in delar av det omedvetna i det medvetna måste ju vara något medvetet, menar Sartre. Det omedvetna är inte medvetet om sin omgivning. Det enda det omedvetna önskar är att få drifterna tillfredsställda. För att kunna undertrycka drifterna då de var olägliga (enligt Freud) måste vara medveten menar Sartre. Granskningen är alltså medveten och därmed måste den också känna till de drifter som den håller tillbaka. På det viset blir medvetandet medvetet om det omedvetna. Detta kallar Sartre för ”ond tro” , som innebär att vi betraktar oss som ”i-sig” istället för ”för-sig” men det är ingen lögn på det viset ,att vi vet att vi är för-sig och inte i-sig, utan det är en tro. Vi tror att vi är underkastade det givna. Vi tror att vi är fega, inte att vi väljer att vara det och vi tror att vi måste följa traditionerna. Människan är fri men vår rädsla för friheten gör att vi flyr in i ond tro. Vad vill Sartre säga om”existentialismen är en humansim” ? Människan befinner sig alltid utanför sig själv och genom att gå förlorad utanför sig själv kommer hon att kunna existera. Sartre menar att det finns inget annat universum än det mäsnkliga universum. Denna förbindelse, som är medfödd hos människan, och att hon inte är instängd i sig själv utan alltid närvarande i ett mänskligt universum kallar Sartre för ”Existentialistisk humanism” Det finns alltså ingen annan lagstiftare än människan själv. Hon måste bestämma om sig själv i en situation där hon är övergiven. Här går vi in på Kvietism som är en attityd hos de människor som säger ”andra kan göra det JAG ej kan göra”. Det som Sartre talar om är exakta motsatsen till Kvietism. Han menar att det finns ingen verklighet annan än i handlandet. Männsikan är alltså inget annat än summan av sina handlingar. De människor som säger ”Jag har aldrig upplevt sann kärlek eller vänskap och det beror på att jag aldrig träffat någon som har varit mig värd, jag var värd nåt mycket bättre” så säger existentialismen istället så här: det finns ingen möjlighet till kärlek än den som yttrar sig i den. En människa engagerar sig i livet, formar sin egen gestalt, utanför denna gestalt finns ingenting. Vad menas med ”Existensen föregår essensen” ? Jo, att om Gud inte existerar, så finns det ändå någon sorts väsen som existerar innan det har kunnat få sin förklaring. Dessa väsen är människan och hon existerar från första början som senare får sin tolkning. Men om hon är omöjlig att definieras så beror det på att hon är ett intet från början. Och hon blir ingenting förrän senare, hon blir vad hon skapat sig själv till. Det finns ingen mänsklig natur eftersom det inte finns någon Gud som skulle kunna bestämma den. Naturalister hävdar att vi bestäms av naturen och vårt genetiska arv men Sartre tycker tvärtom efter som människan kan ersätta det givna med ett intet och vi är inte bestämda från början hur vi kommer att bli, så våra egenskaper bestäms inte av våra gener utan av våra val. Varför ansvarar jag för andra då jag gör ett eget val ? Att man kan välja precis vad som helst stämmer inte riktigt. Valet är möjligt i viss betydelse men vad som inte är möjligt är att låta bli att välja. Även då jag inte väljer så gör jag ändå ett val. Jag bör också veta att jag bär ett ansvar eftersom då jag väljer så väljer jag också för hela mänskligheten. Antingen förblir jag ogift eller så gifter jag mig utan att få barn. Man gör ändå ett val. Samma sak gäller friheten. Friheten är ej beroende av omvärlden men när vi vill friheten upptäcker vi att det beror av andras frihet och tvärtom, ftersom det finns ett engagemang. När jag erkänt att exisstensen föregår essensen och att hon är en fri varelse så har jag erkänt att jag kan vilja de andras frihet också. Och han som döljer sin valfrihet i sin existens och tror sig att saker och ting är förutbestämda vill Sartre kalla för ”feg”. Feghet En person som är feg är också ansvarig för sin feghet hävdar Sartre. Han har inte blivit sådan genom en fysiologisk karaktär, utan han är sådan där för att han genom sina handlingar skapat sig feg. Men vad folk önskar, menar Sartre, är att man föds feg, för då kan man vara lugn, det är ingenting man kan göra åt, man kommer vara feg hela livet. Men detta gäller inte bara fegheten hos människan. Han kan vara en hjälte, det är inget han kan göra åt. Existentialismen tycker att den fege gör sig feg. Man har en möjlighet att sluta vara feg eller att sluta vara en hjälte. Människans öde finns inom henne, enda hoppet ligger i hennes handlande. Vad menas med att ”vi är dömda till frihet” ? Existentialismen vill inte bevisa att Gud inte existerar. Den påstår snarare att även om Gud ej existerar så skulle det inte göra någon skillnad (här vill inte existentialismen påstå att den tror på Guds existens) för problemet gäller inte Guds existens. Människor tror att utan Gud finns inget skrivet om att man ej får ljuga, slå, bedra osv. Om Gud inte existerar är vad som helst tillåtet och människan känner sig övergiven, eftersom hon varken inom sig eller utom sig kan få hjälp eller stöd. Sartre tycker att människan måste då återfinna sig och övertyga sig om att ingenting kan rädda henne än hon själv, inte ens ett bevis för Guds existens. Därför tycker Existentialismen att det är bättre att Gud inte finns för att om han finns så letar man inte efter några värden. Sartre tycker att människan inte kan hitta några ursäkter, för att om existensen verkligen föregår essensen så kan man aldrig förklara något genom att man bara har fått för sig, att om Gud inte finns så står vi heller inte inför några bud eller värden. Vart vi än vänder oss kan vi inte hitta några ursäkter. Vi är ensamma utan ursäkt. Detta är vad Sartre menar med att människan är dömd till frihet. Dömd för att hon har inte skapat sig själv och fri för att hon en gång utkastat i världen bär ansvar för allt vad hon gör. Sartre säger att det inte finns någon mening med livet. Vi lever i en värld utan några värderingar. Människan är inte skapad av någon orsak utan hon upptäcker att hon existerar och måste sen själv välja vad hon vill göra med sig själv. Och det finns inte något eller någon som avgör eller stödjer våra val. Vi kan aldrig gå efter någon regelbok som talar om hur vi ska leva, utan alla värden är mänskliga uppfinningar som varken är sanna eller eviga. Vi är fria och vi kan välja. Ingenting kan tala om för oss vad som är rätt eller fel, det finns inga tecken i världen att gå efter. Alla tolkar tecknen på sitt sätt. Därför måste vi själv uppfinna vår egen moral och gå efter den. Hjälper jag min vän genom att döma henne moraliskt? Man bör egentligen inte döma andra men enligt Sartre är det rätt på ett sätt och fel på ett annat. Det är sant för att då en människa väljer sitt engagemang är det omöjligt att tycka att hon borde valt en annan istället. Men trots detta kan man döma. Man kan döma en människa då man säger att hon inte handlar i god tro. Dessutom så väljer hon i förhållande till andra och inte bara sig själv. Självbedrägeri I en situation där en människa är helt fri och väljer själv utan hjälp eller stöd från någon eller något och har kanske misslyckats med något i sitt liv, men om han då sammtidigt säger att detta var förutbestämt och söker en tillflykt är en självbedragare! Sartre menar att självbedrägeri är en lögn som fördöljer engagemangets totala frihet. Jag bedrar mig själv om jag säger att vissa värden existerar före mig och på samma gång föredrar de och säger att de tvingar sig på mig. - Men om jag vill bedraga mig själv? Sartre menar då att man kommer att se att konsekventerna placerar sig i god tro. Dessutom kan han döma moraliskt eftersom friheten kan inte ha annan syfte än vilja sig själv. Alla handlingar som utförs av människan i god tro är strävan efter frihet. Sanning Hur medvetandet når fram till sig självt enligt Sartre är genom den absoluta sanningen som består i att man griper tag i sig själv utan hjälp eller förmedling. Denna teori är den enda som ger värdighet åt människan och som inte gör ett ting av henne..... Mina åsikter Sartres teori om att människan är helt fri anser jag personligen att det inte riktigt stämmer. Vore vi helt fria borde vi ju kunna, välja att inte sträva efter att göra oss själva och andra till objekt. Och vi väljer ju inte att födas och inte heller att dö. Och väljer vi verkligen själva vad det är vi vill känna? Är jag sjuk så väljer jag ju inte att ha ont. Betvivlar därför väldigt starkt vi är helt fria. Jag tror inte att vi har den friheten som Sartre talar om. Simone de Beauvoir, en god vän till Sartre hade stort inflytande på honom. Hon öppnade vägen för feminism som ifrågasatte filosofin och dess brist på förståelse för kvinnoförtrycket. Sartre trodde ju på frihet, frihet att fatta beslut. Vad Beauvoir säger är att om alla hade denna frihet, hur skulle man då kunna förklara förtrycket av kvinnan? Hade de och har de själva valt det? Isåfall var detta ett stort problem och det skulle inte försvinna. Däremot har han rätt om att kunna vilja det man vill. Jag kan te x sluta röka om jag har viljan. Jag kan välja om jag vill tro på Gud eller inte, viljan att fatta egna beslut här i livet. Människans vilja är starkare än hans frihet. Friheten har man inte alltid i handen. Men viljan har man. Då jag väljer väljer jag också för hela mänskligheten påstår Sartre. Men om jag dricker att glas mjölk, vilket ju är ett val, så innebär ju inte det att jag vill att den som är mjölkallergisk dricker mjölk. Men så invänder kanske någon att de båda inte är i samma situation. Och det stämmer, det är de inte, den ena är allergisk och den andra är det inte. Men vilka två personer är i precis i samma situation? Alltså, vilka har genom livet fattat exakt samma val? Ingen! Dessutom tillägger inte Sartre något om att situationen skulle ha något med att göra huruvida en handling var god eller ej. Nej, att jag gör ett val behöver inte alls innebära att jag anser detta vara gott för alla andra individer. Och valet måste anses som individuellt varför jag knappast kan hållas för ansvarig att allergiska personen dricker mjölk. Den allergiska personen borde ju själv ha ansvaret för den handlingen. Jag håller med Sartre om att det skulle vara mycket bättre om Gud inte existerade (inte för att jag tror på hans existens) De flesta människor som tror på Gud tror ju också att ”han” har skrivit dessa värden och bud. Därför följer många dessa värden och regler, Gud har ju skrivit de i himlen. Men tänk om vi hade bevis på att Gud inte finns och att människan hela tiden har inbillat sig om hans existens ? Skulle då människan ändå inse att man icke bör ljuga, stjäla, slåss o s v ? Ja, det tror jag. Jag tror att människan är smart nog att veta att det inte är bra att ljuga, stjäla eller bedra. Enligt mig tror jag att människan tar sig till en ursäkt, precis som sartre påstår. Att om Gud inte finns så står vi heller inte inför några bud eller värden. Det är ju en ursäkt. Det finns inget bevis på att Gud finns men att dessa värden och bud existerar även om Gud inte finns. Jag tror att människan själv har komit på dessa värden. Jag tror också att då människan känner sig svag och hjälplös hämtar hon stöd från Gud eftersom hon tror att Gud har makten och han kan hjälpa henne. Varför måste det finnas en högre makt ? Varför kan inte människan hjälpa sig själv ? Människan har komit till världen och hon måste inse att hon kan leva utan Gud. Jag tycker vi måste tro på det som bevisar och inte det som EJ bevisar. Sartre menar att den fege gör sig feg men han kan sluta att vara feg. Men vad folk önskar är att man föds feg och man kan ej ändra på det, man kommer vara feg hela livet. Och de som tar sig till Gud är just de fega personerna men jag tycker inte att det riktigt stämmer. Alla som tror på Gud är inte fega. Många kan vara starka människor men ändå tro på Gud. Kanske för att de är uppfostrade till det som gjort att det blivit rutin för de, att nån gång varje dag prata eller be till Gud. Att människan har ett genetiskt arv som bestämmer delar av hennes egenskaper är idag vetenskapligt klarlagt. Vi kan inte anse att människan själv väljer sin essens helt och hållet. Sartre väljer att endast peka på det sociala arvet, vilket är en brist - vi kan inte bortse från det genetiska arvet. Vi kan inte påstå att vi väljer att bli människor för då borde det även finnas en del människor som väljer att inte bli människor - vilket skulle ge underliga konsekvenser. Det man kan diskutera är hur mycket vi kan få reda på om människans natur och även hur mycket den bestämmer människans fortsatta liv. Det som Sartre däremot har rätt i är att vi egentligen inte kan veta vad som ligger i människans natur, även om vi kan säga att den existerar. Det viktiga med hans tankar är att vi kan, åtminstone till stor del, bryta oss ur det liv vi lever och skapa oss ett nytt.